Jag är som bekant en sucker för high school-filmer. Det görs idag inte nog med filmer i nämnda genre (och framför allt inte bra sådana) för att tillfredsställa mitt behov. Därför är det inte konstigt att jag, efter att ha kollat på den för mig helt okända Charlie Bartlett, slänger mig över tangentbordet för att dela med mig av min upplevelse. Vilken film! Ni måste genast ehrm... hyra den... En grej jag brukar göra är att jag kollar efter filmer på pirate bays Top 100 och sen imdb och dess ratings för ett hum om vad det är för film. Charlie Bartlett ligger etta på top 100 just nu och hade 7.5 vilket inte är illa pinkat, då filmer under 6,0 tenderar att vara medelmåttiga, enligt min erfarenhet. 
En talangfull ryskfödd konståkarson, Anton Yelchin, är fantastisk i huvudrollen som Charlie Bartlett. Det går inte att inte tycka om honom. Dessutom är han förmodligen en sån där pojkskådis som aldrig kommer att bli lika uppenbart bedårande i vuxen ålder (se Anthony Michael Hall eller Judd Nelson). Därför är det extra viktigt att du upptäcker honom nu, in his prime. I övriga roller har vi Robert Downey Jr. som inte känts helt hundra ända sedan det katastrofala inhoppet i en Ally McBeal på dekis. Men kan man svälja honom som strikt pappa/rektor och kanske har några ljusa minnen kvar av en porträttlik Chaplin så är chanserna goda för att man kan få en hyfsad upplevelse ändå. Tyler Hilton, som odödliggjorde Elvis i Walk the Line, spelar skolans värsting och är i sann high school-filmsanda minst sju år för gammal för rollen. Förväntar du dig en djup film med Dawson's Creek-långa konversationer om livet och konsten är det här ingenting för dig. Men filmen går precis den väg som man (jag) önskar att den ska gå och jag applåderar manusförfattaren som inte hemfallit åt tråkiga utvikningar eller floskler. Eller är det kanske huvudrollsinnehavarens behandling av flosklerna som något helt ovidkommande som får det att verka ärligt och uppriktigt?
Hursomhelst, Charlie Bartlett själv är en kvinnlig version av den i våras så omtalade Juno och nu kommer min kontroversiella åsikt: Juno var väl inte allt den utmålades som? Kanhända var mina förväntningar för höga då jag såg den sist av alla. Enligt mitt tycke och (i och för sig med förväntningarna ordentligt nedskruvade) smak så är Charlie Bartlett en minst lika njutbar film, om inte mer. Något Juno hyllades för var musiken och visst, ett creddigt low fi-indie soundtrack är alltid trevligare än middle of the road-punk. Tummen upp för Anton Yelchins uppriktiga pianospel dock:
I fredags var jag på Andra Lång-dagen, en nyinstiftad dag, tror jag, som hedrar Andra Långgatan - Götets bästa gata! Vi kollade på Kapten Hurricane, som är ett mycket bra band som jag tjatat om förut här i bloggen. De var fantastiska live som vanligt. Speciellt fantastiskt var det efteråt när vi i publiken tjatat oss till extranummer. Då drog Martin och Christian i bandet till med att vi fick önska vad vi ville. Så fick de vackert spela Toto:s Hold the Line, Eye of the Tiger, Proud Mary och andra gamla örhängen. Vilket de såklart gjorde, allt för att pleasa åhörarna.
Sedan spelade även Dorit, den uppenbarligen välkända thereminartisten. Jag visste inte vad en theremin var för något och fick en uppläxning av damen ovan. Men nu vet jag. Ett jäkligt coolt instrument! Jag och David önskade oss Dorit till Lidhult i sommar. Snygg var hon också.
Jag har ännu inte skickat någon grattishälsning till min mamma idag eftersom jag tycker det är lite opersonligt att skicka ett sms. Jag tycker faktiskt att varje dag kan vara mors dag och att man inte behöver visa sin uppskattning på en bestämd dag under året, utan alla dagar eller när man känner för det. Alla tycker ju att just deras mamma är världens bästa, men i min mammas fall stämmer det verkligen, alltså förtjänar hon en hyllning i och med det här inlägget. 
jag är döpt efter) är också värd en hyllning, men eftersom det inte finns någon "mosters dag" får hon följa med på ett hörn här istället. Här har hon gjort en morotstårta vid jul för två år sedan --->
Undrar ni kanske vart jag har tagit vägen? Well, for once så känns det inte som att jag har så himla mycket att säga. Borta är de glada dagar då jag kunde arbeta upp tillräckligt mycket populärkulturell ilska för att slänga iväg ett sjukt påläst inlägg om Lasse Lindh, exempelvis. När jag läser det nu så undrar jag vem tjejen som skrev det inlägget var. Känns som att jag kanske blivit en smula mindre engagerad, en smula sämre?Första bandet var bäst. Sångaren var så karismatiskt. Men vad de hette minns jag inte
Eftersom det var krypavstånd till Herrgårn tog vi några glas vin hemma hos Bettan. 
Självklart lyssnade vi på Sven-Ingvars. Notera att skivan kostat 50 kronor på Knastret. 
Jolin i sin snygga kappa hon ärvt av sin farmor.
Jag gjorde rullfrisyr på 40-talsvis.
Gamla Linköping var så fint. Där fanns en handelsbod.
Jolin och Robin dansar på gamla dansbanan.
På lördagen grillade vi. Det var verkligen jättekallt.
Jag och ett litet hastigt sammansatt band som jag spelat i några veckor hade tidigare samma kväll spelning på Meeths Salonger. Vi spelade fyra covers, från 50-talet till nutid. Det var Elvis, Cream, Primitives och Arcade Fire som förärades med varsin ny tolkning.
Här spelar vi Rebellion med Arcade Fire, det vet man eftersom jag då bytte till keyboard.
Här är ett annat band som också spelade. Ingen av oss har något riktigt namn.
Här är från Erik S födelsedag. Vi grillade på hans gård och hade det trevligt. 
Björn ser lite ut som en allsångsledare som hälsar på fansen. Som är exalterade/uttråkade.
Christopher såg ut som Emil i Lönneberga i sin skjorta.
TOLV stycken auktioner ligger nu uppe på Tradera! Skynda er dit och stötta en stackars student i hennes misär och usla fattigdom.
Hjälp kära läsare! I ren panik över att min kassa plötsligt krympt till nästan noll och jag riskerar att få leva på endast en femhundring de närmsta tre veckorna har jag idag tagit tag i mitt liv och rensat ur min garderob. Resultatet kommer upp de närmsta dagarna på tradera, där redan nu fem auktioner ligger uppe till allmän beskådan. Imorgon får vi se om jag mäktar med att lägga upp resterande plagg. Är det någon som har några frilansuppdrag åt mig med bra eller måttligt betalt mottages dessa med stor tacksamhet. Men gå nu in och köp mina gamla paltor. KÖP säger jag! KÖP!
Posa med en gitarr är väl lite rockigt och coolt?
Och idag har jag dansat 9-16 och är alldeles mör. Fötterna värker, men jag har lärt mig extremt mycket. Hoppas att det blir lika roligt imorgon.
Just nu är jag inne på sluttampen av radiokursen. På fredag är deadline för ett reportage om barn och idrott som ska bli mellan 12 och 15 minuter långt är det tänkt. Det är längre än vi någonsin gjort radioreportage förut så det är en smula ovant. Så jag är lite absorberad för tillfället. I helgen ser jag även fram emot Swingin' Spring - Göteborgs version av Herräng, som är världens (tror jag?) största Lindy Hop-läger.
Klänningen är en riktig pärla. Den köpte jag när jag bodde i den lilla byn Killarney på Irland. Den bestod nästan enbart av turistaffärer och en av dem hette Quills, vill jag minnas. Där fanns gubbhattar, fula muggar med Irlandskartor, broscher, "äkta" irländska folkdräkter, you name it. Där hittade jag den här klänningen på rea för kanske 50 spänn. Men att hitta en enda långärmad tröja utan glitter, fula tagstryck eller fula märken var omöjligt. Koftan har jag fått av mamma i födelsedagspresent, rosetten i håret är från Six i Tyskland och skorna är från nån krims krams-butik i Maastricht i Holland faktiskt. Så internationellt av mig.
