Popkungen.

Den här bilden tycker jag är så himla talande. Det känns som att killen har skyndat sig att klippa av en bit kartong, skriva lite snabbt med tuschpenna och kasta sig på tunnelbanan iväg för att hedra sin idol. Skit samma om det står lite fel, det är ju världens störste popstjärna och han är död.

Själv blir jag alltid chockad av sådana här händelser. När Heath Ledger eller Anna Nicole Smith dog kastade jag mig över alla webtidningar och läste allt som fanns. Men den här gången känns det inte lika chockartat. Kanske har jag blivit äldre, eller så har man blivit mer van vid att sådana här saker sker med ett års mellanrum. För jag vill inte tro att jag var ett större fan av Anna Nicole än av Michael Jackson, hur fantastiskt stoff till skvaller hon än gav. Vem kan tävla med hudfärgsbyte, eget nöjesfält och en enorm hitkavalkad?

Förresten stör jag mig på folk som skriver R.I.P så fort någon har dött. Vad vill ni säga med det? Man kan inte sätta en förkortning på döden.

Om att vara ägd.

Igår fikade jag och min vän Lina. Vi pratade bland annat om det klassiska citatet från High Fidelity, som faktiskt är en grundläggande filosofisk fråga á la hönan eller ägget: "Did I listen to pop music because I was miserable, or was I miserable because I listened to pop music?". Och så pratade vi om att vår bloggtvilling Pudding sätter ord på våra funderingar ganska bra i det här inlägget. Den två senaste dagarna har jag levt i ett populturellt töcken och rest från förfallen engelsk landsbygd både i litteratur och på film, till Manhattan och ett ganska destruktivt Gossip Girl-maraton som kulminerade i lördags natt. Hulkande såg jag min nuvarande största tv-crush, Chuck Bass, äntligen ta sitt förnuft till fånga i vad som kan vara historiens mest utdragna love-hate-relationship. Glöm Brenda och Dylan, det här är the real thing. Och just nu sitter förmodligen miljoner tonårsflickor världen över och håller med mig. För er oinvigda, som till exempel ovan nämnda Lina, bifogar jag en scen där det blir uppenbart vad som skiljer den här serien från Beverly Hills, the OC, One tree hill och andra tonårsserier: två härligt komplexa karaktärer och en sprakande dialog.

Å mitt öga det blänker som sol'n i Kallsta sta'.

Så var jag tillbaka - igen. Tillbaka på bloggen, tillbaka i Karlstad, staden som jag inte bott i sedan 2003. Jag ska bo här i minst nio månader och jag jobbar här, så behöver vi inte ta några fler frågor på det. Jag bor för tillfället hemma hos mamma, men nästa vecka får jag egen lägenhet. Den ligger ungefär 20 meter från min gamla gymnasieskola. Jag har redan träffat min gamla svenskafröken och lovat att komma förbi och hälsa på.

Vad gäller själva staden så kan jag säkert komma med en mer djuplodande analys om ett tag, men hittills har jag kunnat konstatera att:

1. Jag känner ingen längre. Varje gång jag är på stan tänker jag tanken "jag kanske ser nån jag känner". Men det händer aldrig.

2. Karlstad är littet. Mycket mindre än vad jag tyckte när jag var liten.

3. Det finns inga snygga killar. Detta påstående baseras enbart på några få iakttagelser på stan, och inga utgångar, under de senaste två veckorna. Killarna har antingen blonderade spikes och tajta t-shirts eller långt otvättat hår och hårdrockströjor. Eller så är de födda på 90-talet.

4. Det är rätt fint att sitta på den nybyggda bryggan på Sandgrundsudden när solen skiner.

Så om du läser min blogg och bor här och känner att du är en själsfrände jag ännu aldrig träffat, tveka inte att höra av dig.

En bra låt.

Fick det här youtube-tipset av mamma. Jag gillar bäst hon längst till vänster, hon låter så vemodig och skrovlig.

Tysk schlager - igen.

Ännu en härlig lördagskväll på Chateau Kustgatan. Jag exjobbar med öronproppar i för att inte störas av Eurovision som Jolin följer med tindrande ögon. Med tanke på att Jolin annars är mer finkulturell än jag någonsin kommer att vara (hon prenumererar på Ordfront och gillar inte ungdomsfilmer, finkulturellt i min bok) så kan det tyckas lite märkligt att hon har en soft spot för just detta europeiska jättespektakel. Emellanåt ropar hon på mig att jag ska komma och titta, så jag har lyckats pricka in de viktigaste bitarna såsom Tysklands bidrag samt snabbgenomgången. Tyskland, som brukar ha rena skämtbidrag, och tysk schlager har jag skrivit om förut här i bloggen. Bland annat för exakt två år sedan, då vi hade eurovision-fest och alla skulle vara varsitt land. Som en bonus har Tyskland i år inkluderat Dita von Teese i sitt nummer och dessutom är snubben som sjunger samma kille som ligger bakom den härliga låten Du hast den schönsten Arsch der Welt. En fin bild på tyskarna i Alphaville kommer upp om man googlar "tysk schlager".

Jolin uppger att hon hejar på Bosnien-Hercegovina för att de är fina och låten bra. Själv hejar jag förstås på Tyskland, om någon nu missade det. Jag var förresten där för inte så längesedan och har inte orkat ladda upp några bilder. Albumet från resan finns tillgängligt här om du inte är vän med mig på facebook.

This my shit.

Jag har deadline för mitt exjobb på måndag och det är extremt stressande. Men jag ska fixa det genom att låsa in mig helt i helgen och inte göra något roligt alls förutom att skriva. Ikväll hade dock jag och David storslagen och högtidlig avskedsmiddag för den här säsongen av världens bästa tv-serie, vilket innebar att vi kollade på säsongsfinalen, åt den nya chips-sorten sourcream & dill (vilken inte var att rekommendera så vi gav bort den) och åt finmiddag. Sedan joinade vi Martin och andra klasskompisar plus random norrmän som satt på vårt tak utanför fönstret. Martin bor granne med mig ju, därav takhänget! Och här är förresten en jättebra cover av Kate Nash, gillar covers av låtar som blir helt oväntade och långt ifrån originalet men ändå bra.

Jag blev så inspirerad eftersom jag kom på att jag ju verkligen gillar originalet med Gwen Stefani att jag gjorde en skämslista i Spotify. Nu är det kanske i och för sig inget skäms längre med att gilla massproducerad pop/r n' b, men jag är fortfarande inte helt med i leken. Så här kan ni klicka om ni vill peppas lite av sånt som är kommersiellt fast bra. Kan inte någon förresten dela en Spotify-playlist med mig? Jag har bara en, som är gjord av min vän Vega, men jag vill ha fler!

En bra film.

Nu är jag kär i en fiktionsfigur igen! Den här gången spelad av ruggigt bra James McAvoy, även om han har legat bra till länge efter Atonement, Narnia och den där ganska kassa Jane Austen-filmen. Nu har jag sett den av Lina rekommenderade filmen Penelope och snyft, det var en riktig Ann-film! Den känns lite Tim Burtonskt sagoinspirerad och jag gillar att Reese Whiterspoon (som även producerar) för en gångs skull spelar en väninneroll istället för leading lady. Lina berättar mer om våra känslor inför den här. Det enda negativa är väl att mr McAvoy inte får ha sin originaldialekt, skotskan, i bibehållet skick i filmen. Vi har också kommit fram till att den ultimata mannen består av lika delar mr Darcy, mr Rochester, John Thornton och lite James McAvoy. Är det för mycket begärt?

Dagens jubilar

Tack vare det eminenta kalendariet hos webbupplagan av Kapten Stofil, får jag reda på att idag inte är någon vanlig dag. Det är nämligen min favorit-Python Michael Palins födelsedag! Det ska erkännas att mitt favoriserande av mr. Palin kan ha något att göra med att han hade det mest fördelaktiga utseendet i Monty Python-gänget. Men those things aside, så är han fortfarande en av världens bästa manusförfattare. Egentligen förekommer det på tok för lite Monty Python på den här bloggen, trots min absoluta fanatism genom tonåren. Jag hittar enbart två inlägg som refererar till min ungdoms stora idoler. (Fanatismen beskrivs för övrigt mer ingående i det här inlägget.) Det var ganska länge sedan som jag kollade in den tyska versionen av Flying Circus som de gjorde 1971, och defintivt inte sedan jag förvärvat de kunskaper i det germanska språket som jag numera besitter. Därför tycker jag att alla som kan tyska, önskar att de kunde tyska eller älskar när man driver med fördomsfulla amerikaner ska ta sig en titt på det här klippet:

Roligt, inte sant? Hipp hurra för Michael Palin på hans 66-årsdag, även om hans insats i sketchen kanske inte var hans största prestation. I år firar ju för övrigt Monty Python 40 år. När ska det uppmärksammas egentligen?

Den mytomspunne Fet-Mats

Efter några veckor av ihålig, ekande tystnad här på bloggen är jag så äntligen tillbaka! Det är massor att göra nu i maj med exjobb och nytt jobb och det ene mä dä tredje. Jag tänkte bara passa på att delge er min fascination för en mycket märklig historia; den om Fet-Mats! För det första; att han kallades just Fet-Mats är nästan för bra för att vara sant. Vem var då denne storväxte karl, som enbart blivit känd på grund av sin dramatiska död? Jo, han var dräng och gick sitt öde till mötes i Falu Koppargruva vid ett ras 1677, men hittades inte förrän 1719. Då var hans kropp perfekt bevarad det såg ut som att han just hade dött. Hans gamla fästmö var den enda som kunde identifiera honom, enligt sägnen utbrast hon "Men det är ju Mats, min trolovade!". Kroppen ställdes ut till allmän beskådan innan den började ruttna och fick grävas ned. Ni kan läsa historien på Wikipedia, här eller i serieform till och med. Jag blir lite läskigt exalterad över sådana här saker. Antar att alla som är från Dalarna hört historien till leda, men jag läste först om den i ett nummer av min favorittidning.
Fet-Mats grav, som kom till efter att hans kropp återigen hittats på 1860-talet. Frid fick han först 1930.

Det tror jag inte vi har sagt.

Jag är så sjukt trött efter en hel helg av dansdansdans och craziness. Så himla skoj har det varit. Nu är jag mest trött och vill se den här filmen nu!

En av världens bästa tecknade filmer. På imdb:s discussion board så diskuterar folk om vem som är den hetaste tecknade filmhjälten. Jag röstar på Dimitrij i ovanstående klipp, eller Robin Hood!

Kunglig helg i huvudstaden

Så var jag hemma från Stockholm och det är dags att summera helgen, då. Jag anlände i torsdags och mötte direkt upp med fröken Lina, also known as Ongkörven. Peter anslöt efter jobbet och tillsammans utforskade vi Stockholms bakgator och tant-secondhandbutiker i säkert 6-7 timmar. Redigt trötta satte vi oss och tog en öl på ett hak i Götgatsbacken. Då ringer en vän och ber oss komma till Bollhavet eller Boulehallen eller något i den stilen. Och vi är inte de som bangar, men det visar sig att Bollhavet är stängt, så vi sätter oss istället vid Nytorget och öppnar våra ljumma systeminköpta öl och festar till det med partyhattar och -tutor. Såhär såg det ut med min mobilkamera. Peter inhandlade ett knippe härliga lösmustascher och se - den satt ju som ett smäck! Han blev dessutom firad av ett gäng sjuttonåringar som tiggde öl av oss och roades mycket av våra tokiga upptåg.

Lina hade tre låtar på sin mobil som vi spelade om och om och om igen.

Men sedan blev vi trötta och åkte hem. Nästa dag var Peters födelsedag, vilket inlägget under detta vittnar om. Det vankades förfest i Peters lägenhet! Den här ögonblicksbilden fångar Lina på pricken:

Peters kompis Sean och hans "kusin" som kallade sig Melody, men egentligen hette något annat, var på plats.

Och nu fick alla prova hur det känns att ha mustasch!

Till och med den kinesiska vink-katten.

Jag hade gjort enormt bra spotify-playlists med bara gamla godingar från 30-50-talet.

Lina blåste såpbubblor, för det får man göra inomhus när man är vuxen!

Martin visade sig vara ett proffs på att rappa. Han blev genast omdöpt till MC Martin. Flyyyy!Peter fick en present av Lina - ett exotiskt shotspel. Uppenbarligen var jag mycket exalterad över det hela.

Sedan gick alla de andra iväg till krogen Hannas i Vårberg. Jag och Lina fick äntligen bestämma musiken helt själva. Det blev en massa Disney-klipp.

Sedan återförenades alla på Hannas!

Hannas var för övrigt ett mycket skumt ställe med diverse speciella figurer.

Min vanliga partymin verkar det som.

Bland annat den här mannen som Martin skakar hand med. Han ville absolut inte dansa med killar, eftersom det tydligen visade att man var gay. Fånigt tyckte vi och höll en lång diskussion med honom om detta.

Dagen efter drabbades jag av ont i örat - en inte särdeles romantisk sjukdom. Jag åkte till akuten på måndagen, för första gången på säkert fyra år. Hade hörselgångsinflammation, fick örondroppar och nu är jag på bättringsvägen. Testar mina gränser idag och har hittills inte tagit en enda värktablett. I'm a viking!

Farfar är på festhumör

Här är en livehälsning till bloggen! Jag och Peter firar hans födelsedag med lösmustasch, partyhatt och Peters godaste drinkar. Vi firar med en väldigt mödärn och rykande färsk spotify-playlist också. Håll till godo! Och för er som inte har Spotify:
Oroa er inte, snart kommer fler gäster och adderar till detta rendezvous.

"Nog ä dä bra te å va förlova"

Nu kommer den efterlängtade fortsättningen på farfars fotoalbum från några inlägg längre ned! Här är en bild från när farmor och farfar förlovade sig på julafton 1949. Farmor var då 20 år fyllda och skulle fråga sin pappa om lov, eller i alla fall berätta det för honom. Han var enligt historien en skojfrisk karl och svarade på äkta värmländskt vis: "Jo, nog ä dä bra te å va förlova, men dä ä nog bra te å int' va förlova og.". Han tyckte nog att hon fick göra som hon själv fann för gott.
Sedan blev förstås farmor firad med en sådan där skojig möhippa som de verkade ordna mest hela tiden. Här citeras som synes Harry Brandelius hit från 1940.

De gifte sig vid pingsten 1952. Båda var väldigt tjusiga tycker jag.

Utanför kyrkan. Damen till höger i hatt är farmors mamma, eller mormor Dagny som jag och mina syskon kallade henne när vi var små. Hon tyckte att det lät så gammalt med "gammelmormor".

Vid bröllopsmiddagen.

Sedan följde en riktig överraskning! 1952 var ju året då den kända "Snoddasfebern" grasserade som värst och Gösta "Snoddas" Nordengren råkade befinna sig i Munkfors just denna helg. Han överraskade farmor och farfar (som han ju förstås inte alls kände) med att dyka upp och sjunga spontant på bröllopsmottagningen. Detta eftersom i princip alla andra brudpar hade ställt in sina planer eftersom idolen var i byn. Snoddas tyckte tydligen att det var strongt gjort av farmor och farfar att inte låta sig dras med av hysterin.

Det här uppmärksammades förstås i lokalpressen. Det går nog att läsa texten, om man har bra syn. Jag tycker att den bästa formuleringen är "Bröllop skulle hållas i vanlig ordning som om det inte funnits någon Snoddas. Det tyckte den glade haderiaren var så bra gjort..." Jag älskar sättet de skrev på i tidningar på den tiden! Att uppfinna ett helt nytt ord som "haderiaren" bara för att beskriva Snoddas är exempel på härligt nyskapande journalistik.

Enligt den här artikeln i tidningen AT (står för?) så hade 30-40 000 personer lyssnat till Snoddas stora hit under de tre dagar han befann sig i Värmland. Tänk er det! Det är ju fruktansvärt många personer. Jag har ingen koll på hur siffrorna ligger i publiknärvaro för folkkära artister av idag. Men jag kan föreställa mig att det skulle vara ungefär detsamma som om Håkan Hellström plötsligt bestämde sig för att komma och sjunga på mitt bröllop.

Undrar du nu "Men hur låter den där Flottarkärlek då?" så kan du lyssna på den här.

Åh, Love.

Det var ett tag sedan jag var inne på Annika Norlins blogg om låttexter, men två glada överraskningar väntade när jag väl kom ihåg att besöka den (för övrigt en av Sveriges bästa bloggar just nu). Dels skriver hon om Emmy the Great, som jag försökte hypa i det här inlägget. Och dels så ägnar hon ett helt inlägg åt vårens låt - Florence Valentins Spring Ricco. Jag har redan postat videon här på bloggen och de flesta lär väl ändå ha hört den vid det här laget. En fantastisk låt, som har fått utstå både hyllningar som jämförande med det, i mitt tycke, mediokra Glasvegas.

Jag hatar att så fort en svensk låtskrivare skriver en låt som påminner lite om en annan låt så ska det ältas och dissekeras och i viss mån också klandras. Men att låtskrivarna (framför allt Holland-trion) på Motown spottade ur sig hit efter hit där de plagierade sig själva i all oändlighet ses som inget konstigt alls. Jag tycker att man ska koncentrera sig på det som är viktigt, dvs texten. Och på det faktum att Love Antell i några verser och en refräng kan sammanfatta en mediediskussion som pågått i ett halvår på ett så slagkraftigt sätt.

Vill också tillägga att jag har gillat Florence Valentin sedan deras första EP kom 2003. Jag såg dem på Peace & Love samma år (för övrigt min sämsta festival någonsin) och sedan väntade jag ivrigt på fler fantastiska hits av samma kaliber. Men de uteblev, ända tills Pokerkväll i Vårby Gård kom 2007. Men mest minns jag en låt som min dåvarande kille hade laddat ner, som hette Pendeltågets slutstation och var en svensk cover på Big Rock Candy Mountain. Den finns tyvärr inte att få tag på någonstans, men jag minns att den började "En kulen kväll när jag var på väg hem till Haninge Centrum...". Om någon har den kan ni väl skicka den till mig? Tack.

P.S. Jag gillar även Virtanens beskrivning av vad Spring Ricco gör för den här våren. Även om jag inte gillar den mannen av ren princip. D.S.

Festfixare

I lördags hade vi bjudit in till förfest här hemma hos oss. Mest för att det var så längesen jag gick ut i Göteborg, kändes det som i alla fall. Om man inte räknar danskvällar som utgång då. Andreas hade med sig fancy champagne som han gentilt bjöd på.

Han får alltid ställa upp när jag och Jolin är danssugna! Tur att han är snäll och inte klagar.

Det här är min bästa partyvän Joanna. Hon är nästan omöjlig att fånga i fokus på bild, tydligen. Men jag gillar henne ändå.

Vi hade egentligen tänkt gå till Ritz, för att se vad hypen är om. Men det var så lång kö att vi istället begav oss till Styrbord Babord. Väl där började Arne och Jolin sparra mot varandra.

Det är oklart vem som gick segrande ur striden.

Imorgon åker jag till Stockholm och stannar ända till måndag. Ska fixa med exjobbssaker, fira påsk och Peter som fyller år! Pepp pepp!